fickminne

Så länge jag kan minnas har jag haft som en liten liten plupp på axeln. En liten fettknöl har det sagts till mig att det är. Vi kan kalla den för Greger. I onsdags hände något med honom. Jag misstänker att han drabbades av en livskris. Han blev illröd och expanderade och blev lite större än en kidneyböna. Öm och irriterande va han. Han har surat ihop på mig förut genom åren. Han gillar inte när jag solar för mycket t.ex. Men han har aldrig blivit större förut. Jag har låtit honom hållas i veckan och väntat på att han ska ta sitt förnuft till fånga och bli sig själv igen. Men icke. Idag fick jag nog och ringde sjukvårdsupplysningen. Hon sa: "Ta dej hit som du kan så fort du kan." jag blev rädd. Var det nåt allvarligt fel på Greger. Jag visste att ett alternativ skulle bli att sära på oss. Han har varit en del av mitt liv så länge och en god men samtidigt anonym vän genom åren. Han har alltid funnits där vid stela middagar eller pinsamma tystnader. Då har jag kunnat ta fram och visa honom och vi har disskuterat vad han kan vara för nåt. Så det var med lite vemod i hjärtat och nervositet (jag hatar sjukhus) som M körde ner mej till sjukhuset. Jag fick komma in till läkaren direkt. Hon klämde hårt på Greger från alla möjliga håll. Jag sa AJ! Hon sa mmmmmm mhm och fortsatte att klämma på honom. Sen kom domen. People, we are going in. Hon skulle söva ner honom och sen snitta upp honom för att ta bort det onda. JAG HATAR SPRUTOR! Jag kände mig svimfärdig när jag låg där på britsen och väntade på att sköterskan skulle komma in med verktygen. Doktorn tog en spruta och fyllde den med bedövning och satt sprutan mitt i Greger! Långsamt, långsamt sprutade hon in vätskan i honom. Det kändes som en evighet innan hon tog ut den igen. Sen satte hon kniven i honom och tryckte ut det onda. Hon klämde och klämde och klämde. Jag andades in, jag andades ut, jag andades in igen. När det var klart sa hon att hon hade bara tömt honom men inte tagit bort honom. Han skulle bli sig själv igen inom en vecka. Efteråt sa Greger att det hade känts som om han inte hade någon kontroll över sig själv. En våg av ilska sköljde över honom. Han var inte längre kapten på sitt eget skepp son han uttryckte det. Vi lovade varandra att vår relation skulle aldrig bli så infekterad igen och att vi måste va lyhörda för varandras behov och mötas som individer. Men om det skulle vara så att vi i framtiden var tvungna att gå skilda vägar så har vi kommit överens om att det är lättast om Greger packar sin kapsel och flyttar ut. Theleborg vårdcentral har lovat att hjälpa till med flytten och göra den så smidig så möjligt.
Nu ska jag äta pencilin i 10 dagar. Tack för den!!!

ciao darling ciao