Jag menar bara att..
Jag och min vän Beez satt och pluggade igår på bibblan. Emellanåt slocknade flitens lampa och vi hamnade i samtal. Jag berättade om hur jag springer runt som en dåre för att packa skötväskan, lägga fram nappar, värma vatten till ersättningen, skruva ihop nappflaskan, lägga i kudden i vagnen, ställa fram dropparna osv innan jag sticker iväg på morgonen. Allt medan jag informerar en sömnig pojkvän om vad jag gör. Dessutom frågar jag honom vad han och litet B kan hitta på när jag är borta och jag frågar ut honom om upplägget kring matning, promenad och sömn. Just d! Jag äter frukost, sminkar mej och klär på mej under tiden me.
Ovannämnda senario utspelar sig INTE när M ska iväg till jobbet på morgonen och jag är hemma. Jag begär bara att få äta frukost innan han sladdar iväg. Och jag vill bara säja att det är ingen som helst kritik mot M utan bara en betraktelse om vad moderinstinkt/ansvarskänsla/dåliga samvete gör med mej.
Jag berättar alltså för Beez om mina förehavande och hon säjer att hon är likadan. Varför är vi sådana?
Vi kan dela upp det i delar.
1. Det här med att fixa iordning allting innan jag åker det är för att jag vet hur jobbigt det är att fixa allt själv när man har lillan ensam. Då vill man att allt ska vara klappat och klart. Ifall det skulle bli skrikfest vill man snabbt kunna lägga ner henne i vagnen och älga ut på promenad eller värma maten snabbt när hon e hungrig. Jag vill alltså eliminera alla anledningar till att lillan ska behöva vara ledsen i onödan eller att M ska känna sej stressad. Jag tror inte att M inte klarar det själv, absolut inte! Jag vill bara underlätta.........
2. Varför jag frågar M vad han och Bella ska göra under dagen är för att jag får dåligt samvete för att jag drar iväg och pluggar. Jag vill att M ska tycka att det är roligt att vara hemma med lillan så jag föreslår aktiviteter som de kan göra och ser till så de har ett hyfsat schema under dagen att hålla sig till. Jag får för mej att dom umgås mer som kompisar och inte som pappa och dotter menas när jag är hemma med henne är jag mamma. Vi hittar inte på så mycket utan det är byta blöja, mata, sova, promenad i princip. Men av någon anledning så tycker jag inte att det räcker för M. Dom måste ha kul åxå! Missförstå mej inte, jag tycker att det är roligt att vara med min flicka men det är inte wohoo jämt och återigen vill jag poängtera att det jag gör är helt på eget bevåg och inget som M begär av mej eller som han för den delen inte skulle klara själv.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte låta M fixa allt själv och ta det som det kommer? Jag har ju lärt mej och det måste ju han med får göra. Men då säjer den lilla mamman på axeln att om jag redan vet hur det ska göras så slipper vi ju onödigt lidande för att M ska lära sig (läs: kan egentligen redan). Lilla Maria på andra axeln säjer då att jag skjuter bara mej själv i foten genom att försöka curla min andra hälft genom föräldraskapet. Tyvärr är mamman oftast starkast just nu. Det handlar nog åxå om ren överlevnadsinstinkt. Man gör vad som krävs för att alla ska ha det så bra så möjligt. Jag får ju åxå en frid av att veta att allt är ordnat för dom menas jag är borta, men samtidigt stressar jag ju för att det ska bli så.
Äh jag ska bättra mej. M är världens bästa pappa och alla fel som smygit sej in texten är helt mina egna.
Ovannämnda senario utspelar sig INTE när M ska iväg till jobbet på morgonen och jag är hemma. Jag begär bara att få äta frukost innan han sladdar iväg. Och jag vill bara säja att det är ingen som helst kritik mot M utan bara en betraktelse om vad moderinstinkt/ansvarskänsla/dåliga samvete gör med mej.
Jag berättar alltså för Beez om mina förehavande och hon säjer att hon är likadan. Varför är vi sådana?
Vi kan dela upp det i delar.
1. Det här med att fixa iordning allting innan jag åker det är för att jag vet hur jobbigt det är att fixa allt själv när man har lillan ensam. Då vill man att allt ska vara klappat och klart. Ifall det skulle bli skrikfest vill man snabbt kunna lägga ner henne i vagnen och älga ut på promenad eller värma maten snabbt när hon e hungrig. Jag vill alltså eliminera alla anledningar till att lillan ska behöva vara ledsen i onödan eller att M ska känna sej stressad. Jag tror inte att M inte klarar det själv, absolut inte! Jag vill bara underlätta.........
2. Varför jag frågar M vad han och Bella ska göra under dagen är för att jag får dåligt samvete för att jag drar iväg och pluggar. Jag vill att M ska tycka att det är roligt att vara hemma med lillan så jag föreslår aktiviteter som de kan göra och ser till så de har ett hyfsat schema under dagen att hålla sig till. Jag får för mej att dom umgås mer som kompisar och inte som pappa och dotter menas när jag är hemma med henne är jag mamma. Vi hittar inte på så mycket utan det är byta blöja, mata, sova, promenad i princip. Men av någon anledning så tycker jag inte att det räcker för M. Dom måste ha kul åxå! Missförstå mej inte, jag tycker att det är roligt att vara med min flicka men det är inte wohoo jämt och återigen vill jag poängtera att det jag gör är helt på eget bevåg och inget som M begär av mej eller som han för den delen inte skulle klara själv.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte låta M fixa allt själv och ta det som det kommer? Jag har ju lärt mej och det måste ju han med får göra. Men då säjer den lilla mamman på axeln att om jag redan vet hur det ska göras så slipper vi ju onödigt lidande för att M ska lära sig (läs: kan egentligen redan). Lilla Maria på andra axeln säjer då att jag skjuter bara mej själv i foten genom att försöka curla min andra hälft genom föräldraskapet. Tyvärr är mamman oftast starkast just nu. Det handlar nog åxå om ren överlevnadsinstinkt. Man gör vad som krävs för att alla ska ha det så bra så möjligt. Jag får ju åxå en frid av att veta att allt är ordnat för dom menas jag är borta, men samtidigt stressar jag ju för att det ska bli så.
Äh jag ska bättra mej. M är världens bästa pappa och alla fel som smygit sej in texten är helt mina egna.
Ni är båda jätte fina föräldrar och vi är jätte stolta över er:))) Ses snart:))) Kram