fickminne

Vi kickade igång direkt på morgonen med ett klassiskt klädbråk, gikk vidare med "inga ben"- tjafset (bääära mej). Sigge lessnade lite på å vänta till slut och jag försökte våldsamt få av en kofta från torkställningen som jag med all kraft vänligt men bestämt lyfte upp och vrängde iväg rätt in i väggen för att få utlopp för min kokande ilska och gikk sen ut i köket för att avsluta mitt samtal med Bella om hur blommorna får sol på sej för hon hade ju redan glömt vårt skrik och gap. Det här va alltså innan 8.30 på morgonen.

Efter jag hämtade B på förskolan fortsatte vi i samma härliga anda. Det är så jag skakar alltså. Sigge sov bara nån timme på förmiddagen och sen lite i bilen och typ en kvart hemma (blir ingen break lixom) Man blir ju knäpp. Han behöver ju sova mer. När han väl får in dom där 2,5 timmes naparna är han ju så himla nöjd när han vaknar. Men det händer ju max 1gång i veckan.

Och jag förstår ju att B tycker (även om hon inte ens förstår det själv) att det är drygt när ja bär runt på lille fuskeprins hela dagarna. Sigge ska sova vi måste gå ut, Sigge sover va lite tyst, jag måste bara byta på Sigge, Jag ska bara mata Sigge klart så kommer jag, han e lite trött, han e lite hungrig osv osv.

Då verkar det ju som man får uppmärksamhet om man gör likadant aka inte kan gå, inte kan äta själv ( även om d inte är så ofta), inte kan prata bara låta. Spec när vi e själva för då finns d ju ännu mindre marginaler å spela på.

Så jag förstår och försöker låta henne va liten. Matar lite, bär lite. Men jag ORKAR inte förstå och förklara hela tiden. 

Å sen när man är helt slut då ska jag växla upp för en dubbelnattning.

 MEN imorrn kommer räddningen då familjen väller in här! Jag ska verkligen försöka njuta och inte tänka på ruckade rutiner och hej baberiba. 

och jag hoppas att jag inte ser mina älskade jävla ungar på flera dar!❤

Bärfisar!!!