förlåt

Jag har haft några stora sorger i mitt liv. Ändå är jag inget barn längre, redan över 20 år. Om det nu är att inte vara ett barn. När upphörde man att vara barn? Det har jag undrat men inte kommit fram till något svar.
Dom flesta människor jag känner inklusive mej själv är ofelbart omogna, oavsett ålder.
Dom flesta piper som små barn när livet inte blir som dom vill och det blir det ju nästa aldrig.
Det sägs ju att sorgen ska få en människa att mogna , men jag kan inte acceptera det.
Jag känner mej aldrig så vuxen som när något går bra, och aldrig så liten och som ett barn när något går fel.
När man har upplevt sorg håller man allt sedan dess ett öga på den. Det kan va en blinkning från det ofattbart smärtsamma som växer in i bröstet för att aldrig mer växa bort igen.
Ibland kan det kännas som hela hjärtat fylls med sorg och att det kommer bli en kamp om livet att försöka hålla blodet friskt och rött.
När det händer känner man att man måste ta till alla medel för att hålla kvar det röda, tvungen att finna kärleken och vårda den, föda upp barn och hundvalpar och söka sej till solsken.
Man blir tvungen att söka sej till människor som tror på det röda. Människor som vaknar med ett leende, människor som inte låter sej luras av sorgen. Människor som inte har mött den ännu, som inte har sett den i ögonen ens om den bara dragit hastigt förbi.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: