It's ok, I know someday i'm gonna be with you
Det går aldrig att förstå att man aldrig ska få träffa sin pappa igen. Han är lika levande som det aldrig hade hänt. Men ibland blir saknaden så stor att det måste ha hänt. Hur kan han va borta? Det känns ju som han är här. Samtidigt känns det så konstigt att saker har hänt. Som ett annat liv. Har pappa hållt Bella i handen? Dom är ju från olika tider.
Hjärnan kan inte förstå döden. Det är väl därför som jag drömmer så verkligt om honom ibland. Jag kan känna hur han luktar, hur hans flanellskjorta kändes eller den mönstrade stickade tröjan. Det är som verklighet.
